Inom loppet av fem år dog min mamma, min pappa och min mormor. Tre människor som format mig, borta på en tid som i efterhand känns som ett andetag. En av min pappas målningar i vårat vardagsrumNär sorgen kommer så tätt hinner man aldrig riktigt landa. Man har knappt börjat förstå en förlust innan nästa är där. Var gång telefonen ringde väntade jag mig en katastrof under flera år.Jag trodde jag att jag borde vara klar med sörjandet någon gång, att sorgen var ett projekt med ett slutdatum. Det är inte så.Det känns som att inget värre kan hända mig, känslan av att det värsta har redan hänt. som att ingenting längre kan komma åt mig på riktigt. Det som skrämde mig förut, ett nej, ett svårt samtal, en kris på jobbet, väger plötsligt nästan ingenting. Mitt arv är mitt konstnärskapDet är en som en rustning jag inte visste jag behövde. Men den ligger och skaver mot mina öppna sår. Jag vet inte alltid om den skyddar mig eller bara håller saker på avstånd. Tony i min pappas Le Corbusier fåtölj i min brors sommarhus på Öland.Mina skåp svämmar över av arvegods som det gör hos gamla personer. Vi har ett förråd hos Shurgard fullt med pappas tavlor som vi betalar för varje månad, i väntan på? Jag dricker ur mammas glas, har på mig hennes kläder, målar med pappas penslar och barnen ser på teve i mormors gamla soffa.De är fortfarande med. jag fann ett kvitto av en slump i en bok från ett av deras restaurangbesök på Restaurang KometenVarje gång något händer vill jag ringa min mamma. Berätta vad som händer med mig, med mina barn, hennes barnbarn. höra vad hon tycker, be om råd.Bara höra hennes röstHennes nummer ligger fortfarande kvar bland de fyra favoriterna i min telefon. Jag kan aldrig ta bort det. Hon är ju min person. När hon dog ringde jag henne flera gånger trots att telefonen var avstängd och låg i en låda här hemma, jag ville höra hennes röst på svararen, till slut spelade jag in det och stängde av abonnemanget. mamma älskade vallmoNyligen läste jag en mening av skribenten Phillip Picardi som stannade kvar i mig: allt vi begraver kan växa blommor, så låt oss vårda vår sorgs trädgårdDet är en jättefin beskrivning. Sorg är inte något man kommer över och lämnar bakom sig. Det man förlorat försvinner inte, det blir jord. Och ur jord kan något nytt växa, men bara om man återvänder dit. Vattnar. Rensar. Har tålamod med de olika årstiderna. Forskare kallar det fortsatta band man har att relationen till den man mist tar inte slut, den byter bara form. Någon har beskrivit det som ett tomrum i hjärtat där ny kärlek växer och läker runt hålet som är sorgen. Tomrummet krymper inte nödvändigtvis, men livet omkring blir större, så att det till slut tar mindre plats av helheten.Jag har inga facit, men det här är sätt att sköta sin sorgeträdgård som jag tror på. Japanska körsbärsträdLåt det vara en plats du besöker. Sorgen behöver inte vara närvarande hela tiden för att vara på riktigt. Det är okej att leva, skratta och arbeta, och sedan gå tillbaka till sorgen när den kallar. Att försöka vara i nuet och gråta och skrika när du behöver det. Att pendla mellan de två är inte att svika någon, du bearbetar. Vissa platser kommer alltid vara speciellaGör något med händerna. Plantera något till minne av den du saknar. Som det gamla kinesiska ordspråket lyder: Det bästa tillfället att plantera ett träd var för 20 år sedan. Det näst bästa är idagJag har planterat körsbärsträd i vår trädgård för mina föräldrar, de är träd som behöver vara två för att bära frukt vilket är så fint och symboliskt för deras kärlek. KörsbärsblomLaga deras recept. Åk till deras favoritplatser. Bär deras halsduk. Sorg som får en form blir lättare att bära än sorg som bara snurrar i huvudet.Säg deras namn. Många slutar prata om de döda för att inte göra någon ledsen. Men att berätta historierna håller dem levande och påminner oss om att kärleken fortfarande finns kvar. Jag pratar ofta med barnen om deras mormor och morfar, berättar knasiga historier. kom ihåg att andas Sörj var förlust för sig. När flera går bort tätt flyter allt lätt ihop till en enda tung massa. Försök ge var och en sin egen tid och sin egen plats.Finn andra som kan bli förebilder för dina barn Jag och mina bröder pratade mycket om detta, att vi kan ta andra roller i varandras barns liv, att vi kan vara en stark familj trots att vi inte är så många.Var inte ensam med det. En vän, ett syskon, partner eller en samtalsterapeut kan hålla det som är för tungt att hålla själv. Att be om hjälp är också ett sätt att vattna..Jag sörjer fortfarande. Det kommer jag att göra för alltid.Vi sörjer det vi har älskat, och sorgen är kärlekens andra sida. Mi trädgård är plats på jordenSå jag fortsätter att gå ut i min trädgård. Vissa dagar ser jag bara mörk jord Och förruttnelse. Andra dagar ser jag att något blommar eller iallafall börjat gro.
