Kanske är det en motreaktion mot vår allt mer digitala vardag. Vi omger oss med platta skärmar och raka linjer, svarta hus med stora fönsterpartier, och i kontrast växer längtan efter taktila, skulpturala objekt som tar plats i rummet och bjuder in till fysisk närvaro. Det är som om vi behöver omge oss med former som känns i kroppen. Skulptur i min matsalDet skulpturala har lämnat gallerirummet och tagit plats i vardagsrummet. Vi ser kurviga nästan uppblåsta soffor, asymmetriskt formade lampor och bord som snarare liknar organiska formationer än möbler. I vardagsrummetFör mig känns det som en naturlig rörelse – jag har alltid sökt efter former som lever sitt eget liv, som aldrig är helt färdiga utan befinner sig i ständig förändring. Mina skulpturer böjer sig, kollapsar, balanserar på gränsen mellan rörelse och stillhet. På samma sätt som den skulpturala inredningstrenden för in naturens organiska rörelser i hemmet, bär mina verk på en känsla av rörelse och transformation. Skillnaden är att jag ofta söker det råa – spår av förfall, erosion och sammanbrott – snarare än det perfekta och polerade. på kakelugnsfrisen I mitt hem möter de Art Deco-möblernas kurvade trä, lackerade ytor, masurbjörkens oregelbundna mönster och ornamenterade geometrier. Det är en dialog mellan det klassiska och det samtida, där båda världarna lyfter varandra, när mina skulpturer placeras i den miljön uppstår en slags tidsöverskridande dialog. 1920-talets strama, ornamenterade modernism ställs mot min, mer biomorfa, oförutsägbara estetik. i min ateljéFör mig blir det också en kommentar om hur vi människor alltid dras till kurvan, ornamentet och den taktila formen. Oavsett epok tycks vi behöva den där påminnelsen om volym, tyngd och material – något som är mer än funktion. sovrummetSkulpturerna ger mig en sorts kroppslig motvikt till det abstrakta, något som får oss att stanna upp, vila blicken och påminnas om att vi faktiskt lever i en fysisk värld.
