RörbäckJag hade knappt hunnit landa efter Stockholm Design Week. En dag hemma, sedan packade vi bilen och åkte mot Rörbäck Forest Retreat, mitt i ingenstans i skogarna utanför Varberg. Inifrån orangerietPlatsen är precis så avskild som man hoppas. (Vi körde vilse flera gånger) I slutet av en slingrig skogsväg öppnar sig en glänta, och där ligger gården. Det var som att kliva rakt in i ett sagoland. En mjuk förskjutning bort från vardagens tempo, in i något mer närvarande. Vardagsrum i ett av husenArkitekturen är lågmäld men extremt genomtänkt. Retreatet är ritat av Petra Gipp och bygger vidare på en äldre halländsk gårdsstruktur, där nya trävolymer placerats i nära dialog med de historiska stenmurarna. Husen är klädda i obehandlad furu som med tiden får patinera och smälta ännu mer in i landskapet. De långsträckta formerna och de branta taken för tankarna till traditionella lador men i en samtida, nästan monolitisk tolkning. Jag gissar att detta är bilder från förrDet jag fastnade mest för var hur allt är organiserat i relation till omgivningen. Interiören dras hela tiden mot utsidan, att blicken vandrar mellan trä, glas och stammar. Arkitekturen känns inte placerad i naturen, snarare framvuxen ur den. ett av vardagsrummenSnön låg tät över landskapet när vi kom fram, som ett dämpande lager över allt. Det är något med vinter och tystnad som öppnar upp ett annat slags seende. Som om konturerna blir tydligare när allt blir tyst i mina bästa Fubuki bootsVi började i bastun och badtunnan. Några modiga badade i bäcken (inte jag). Så mysigt att känna värmen som omsluter kroppen medan kylan biter i kinderna. Ånga som stiger rakt upp i den bleka vinterhimlen. Badtunnan, bastun och bäckenVi hade köpt med oss skaldjur och serverade ostron på ett fat av snö Det finns något i den här typen av helger som stannar kvar långt efteråt. Som en fysisk känsla i kroppen. En påminnelse om hur lite som egentligen behövs. De hade planterat träd och medelhavsväxter ned i golvet, otroligt inspirerande
