Det som försvinner lämnar alltid något kvar.Ett avtryck, ett spår, en skugga. En rest av något som en gång var helt.Jag hittade nyligen min pappas gamla Pantone-bok. En sådan där man river ur färgproverna – små, perfekta rektanglar med nummer och namn. Alla de kleinblå nyanserna var borta. Utrivna. Använda. Även av de angränsade klart blå nyanserna saknades många små rutor Tomrummet efter dem var så tydligt, som ett vackert mönster av ingentingDen tunga trädörren till det vita rappade stenhuset där jag växte upp i Villastan i Borås målade pappa kleinblå, ingen kunde missta sig vart han bodde.Han målade sin cykel matt svart – men sadeln var, även den klart blå. Färgen har följt mig sedan dess.Den finns någonstans i mitt sätt att uppfatta djup och kontrast, i hur jag letar efter balans mellan stillhet och intensitet. För mig är färgen materia. En del av själva kroppens språk i verket. Jag tror att jag försöker fånga samma känsla som när jag stod utanför den där blå dörren som barn. Känslan när man kommer hem. Till tryggheten och den villkorslösa kärleken.Något som är både stilla och levande.Försöket att hålla i en känsla precis innan den försvinner. Jag högaktar färgen.För dess förmåga att bära det som för mig nästan inte går att förklara.För att den, liksom minnet, fortsätter att lysa – även när allt annat mattats av
