Det finns en punkt där svart blir mänskligt — där det hårda mattas av och något varmt sipprar fram. Där föds den djupa, nästan svarta nyansen av brun, Espresso, som bär på en tyngd som känns snarare än syns. Den bär med sig doften av jord, bitterhet, rök och trä. En engoberad skulpturEspresso är resultatet av bränt liv — av bönor, pigment och tid. Den påminner mig om den tunna linjen mellan kontroll och överhettning, mellan precision och övermod. Känslan som finns i de mörka träpanelerna på en engelsk pub, där år av rök, öl och människors öden har mättat ytan. Spår av hetta som svalnat, av liv som dragit sig tillbaka men lämnat ett avtryck. Det finns något tröstande i det — hur värmen stannar kvar i det mörka, hur ljuset bara letar sig fram i små glimtar över fernissan. Höstens kanske finaste färgI keramiken kan den komma ur en järnoxid som reducerats hårt i bränningen, där syret dragits undan och ytan mörknat till ett nästan metalliskt djup. Fragment av mörk lera Små skulpturer gjorda i en mörk lera och glaserade i OckraJag tänker på espresso som en färg som bär en inre hetta, samtidigt som den utåt sett är sval och diskret. En neutral kulör som passar lika fint till pasteller, dusty midtones och starka kickfärger. GlasyrproverFörbrukning och återfödelse, skugga och glöd. På ytor där ljuset träffar den framträder små vibrationer av rödbrunt, ibland som koppar, ibland som kol. En bränd skulptur som skiftar i olika nyanser av brunt, med tydliga metalliska spårKanske är espresso nyansen av ett ögonblick precis innan mörkret tar över — eller på morgonen, strax efter att det har släppt Fåtölj från Artilleriet hemma hos Anna FurbackenI höst tänker jag bära färgen så ofta jag kan. Jag ser den framför mig i mjuka naturmaterial; I ull, mocka och skinn. Som en fortsättning på leran, på jorden, på allt det som bränns för att bli något nytt. skinnjacka från typ 1987
