Första veckan i juniLjuset hittar in i mina rum från alla håll nu. Morgonen kommer med ett stilla skimmer – blekt, nästan blågrått. kvällsljuset i mitt kökMen sedan, på kvällen, kommer det gula ljuset. Det som gör allting varmt och mjukt, som får skuggorna att mjuka upp sig och golven att gnistra. Jag älskar det. Ljuset i juni får mig att stanna upp, önskar jag kunde spara det, ta fram det igen i vinter Kvällssol i ateljén Förmiddagssol i vardagsrummet. Älskar mitt nya soffbord i masur från Ferm Living De sista syrenerna blommar, vi planterade närmare 90 plantor för ett antal år sen – tänkte inte att de skulle bli så höga. Nu når jag inte längre de översta blommorna. Men doften finns där, överallt, och ändå aldrig tillräckligt. mina sista syrener (och mina MiuMiu tofflor)Det är vemodigt hur fort det går. Hur allting som nyss var spänt av förväntan nu står i full blom. Som om något redan hunnit passera. Jag längtar alltid så otroligt mycket efter våren, all förväntan som finns i luften, och jag sörjer den när den lämnar.Ljuset håller mig vaken, nätterna är mjuka och doften av fuktig jord ligger kvar långt in i kvällen. Men det finns en sorg i överflödet. En påminnelse om att vi bara får låna allt detta en liten stund. Jag försöker vara kvar i det. Inte rusa efter mer. Bara stå still i skarven, där våren bleknar och sommaren drar sitt första andetag. Häromdagen var jag på Gunnebo slott. Jag passerade frösamlingen och tänkte på hur mycket tålamod som krävs för att låta något växa, hur människor i alla tider samlat fröer. Det är en förståelse för livets cykliska natur, att det som faller idag kan blomma imorgon, att slut alltid är början i förklädnad.
