Ibland tänker jag att tiden är mitt viktigaste verktyg. Att det är den som formar mina verk. Dels för att skulpturerna i sig är tidskrävande, och för att tiden tillför något som jag aldrig kan kontrollera fullt ut. Den gör motstånd. Tar mig i riktningar jag inte planerat. en skulptur som torkarJag arbetar långsamt. Det är inte ett ställningstagande alls eftersom jag har ganska dåligt tålamod, det är en nödvändighet. Vissa skulpturer får stå orörda i dagar, kanske ibland veckor. Jag ser på dem, går förbi dem, låter dem nästan glömmas bort – tills något i deras lutning, yta eller känsla plötsligt kallar tillbaka mig. jag tar alltid foton under processen för att planera i vilken riktning formen ska ta vägenLeran styr tempot. Jag arbetar mest i stengods – ett robust, tungt material som kräver ett fysiskt deltagande. Jag måste förhålla mig till tyngden, jobba mot dess vilja att sjunka, kollapsa, torka för snabbt och spricka. man kan nästan se mina fingeravtryck i leranNär jag pressar den för långt måste jag börja om. När jag stöttar den rätt, kan jag tänja formerna till nära bristningsgränsen. torkprocessenMånga av mina skulpturer vilar i ett slags pågående rörelse. Jag strävar inte efter perfektion, utan efter något organiskt, ostadigt – som om verket fångats mitt i en transformation. Därför är tiden inte bara ett verktyg i processen, utan något som också får ta plats i uttrycket. När jag bygger upp en form, är det nästan som att samarbeta med ett viljestarkt väsen. Jag stöttar delar med tyg, med trä, verktyg, med fingertopparna. Jag väntar på att tyngden ska hitta sin balans. Ibland händer det att verket faller samman – kollapsar, eller faktiskt inte kan stå när det väl torkat, och det är en del av lärandet. En dialog mellan vad jag vill och vad materialet accepterar.
