Jag började måla igen i vintras som något slags behov av att komma undan. Slippa torktider, kollapsande lerkroppar och oväntade effekter av glasyrer. Slippa tyngden. Ett sidospår – ett litet andrum. Vi får väl se vart jag hamnar.. I måleriet hittar jag en annan sorts kontroll. En symmetri jag inte får i keramiken.Jag kan se helheten direkt. Backa. Justera. Måla om, måla över Det finns inget som behöver stödjas eller bäras. Allt händer på ytan, väldigt direkt, och ovant. Det betyder inte att måleriet är lättare – tvärtom. Det är naket. Varje penseldrag syns. Det blir råare För mig handlar måleriet bara om blicken, medans i leran är det en känsla jag överför med min kropp Jag tror att jag behöver båda för att inte fastna i det ena. Jag behöver skav, men också balans. Behöver att något bjuder motstånd – men också att något låter sig styras. Det ena får inte bli bekvämt. Det andra får inte bli panik. Just nu lever jag i den rörelsen.Mellan ras och precision.Mellan kaos och struktur.Mellan det som sjunker – och det som håller ihop.
