Sedan 2018 har julen inte varit en trygg plats för mig. Oavsett mängd glitter, mat och paket. Ulv i fårakläderMin pappa blev sjuk på juldagen, min bror körde honom till akuten från huset vid sjön där vi skulle spendera mellandagarna och spela brädspel i pyjamasar. utsikt från backenHan kom inte hem förräns efter nyår och det blev ett ögonblick som delade tiden i ett före och ett efter. julbordetJulen, som tidigare varit laddad med traditioner, dofter och förväntan, blev istället en påminnelse om hur snabbt allt kan skifta. Minnena från barnens jular bleknar ikapp med ansiktena på de tomtar jag och mina bröder målat som små.Första året efter han dog åkte vi till Marrakesh vi behövde göra något annat, skapa nya minnen för barnens skull, få nya intryck snöklädda granarMen åren som följde bar samma underton. Även när vi försökte. Även när vi dukade, pyntade, log och gjorde “som vanligt”. Fanns det alltid något skört där under, något som inte gick att dölja med pepparkaksbak, kalle anka eller jultomtens fulla säck. juldukning i stuganFörra året blev det ännu tydligare. När min mamma hamnade på akuten dagen före dopparedagen föll den sista illusionen om att julen skulle kunna återgå till något den varit. Min kropp visste det, redan innan tanken hann ifatt, att jag inte orkade mer. GlöggbrickaInte fler jular som skulle “hållas ihop” sluta hålla upp en fasad.I år åkte Jag, min familj, min bror och hans familj till fjällen. Moi i backenIngen prestation. Ingen sentimental rekonstruktion av det som gått förlorat. Det var mer som en flykt – och jag menar det utan skam. Att få åka bort, bort från laddade platser och minnen, kan man åka ifrån sina minnen? Men bort från förväntningar om hur man ska känna. myst runt i julpyjamas och min min tofflorI fjällen är allt reducerat till det väsentliga. krispigtSnö, kyla och full koncentration på kroppens rörelser.Att peppa och uppmuntra sura barn som ramlar när de åker skidor, värma frusna fingrar, hasa sidleds uppför i backen och plocka upp stavar och skidor som tappats. Men även Snöklädda granar, krispiga soluppgångar över fjället, en annorlunda tystnad. ´julgran´Naturen har en märklig förmåga att inte fråga efter din historia. Det finns något djupt helande i det – att få vara liten inför något större, att låta sorgen få finnas utan att bli kommenterad eller åtgärdad. skidbackenJag tänker ofta på healing som något aktivt. Något man gör. Men kanske är det ibland tvärtom. Att sluta kämpa emot. Att låta sig fly. Att byta scen och utsikt. Att ge sig själv en chans att vila.I fjällen kunde vi vara syskon, inte arrangörer. vy från liften Vuxna, men också barn till föräldrar som inte längre kan bära julen åt oss. Att plötsligt vara de äldsta är att hålla både sorgen och ansvaret samtidigt. Att skapa trygghet för nästa generation, även när ens egen känns skör.Att fortsätta, trots att det gör ont.Att göra plats för något nytt, även när det gamla fortfarande sörjs. Den här julen blev inte som vanligt, Men den var sann och fin.Kanske är det tillräckligt.
