Det regnade när flyget landade på Vantaa, Helsingfors flygplats. Foajen på SokosLandskapet kändes så bekant att jag nästan glömde att jag inte varit här på länge. Ortnamnen på perrongerna stod alla på svenska liksom på finska, de lät som påhittade svenska namn, som om någon hade tagit finska städer och klätt dem i en svensk dräkt. Malm. Böle. Åggelby. På Hotell Sokos centralstationen på KaivokatuPappa var sjutton när han flyttade härifrån till Göteborg. Kvar blev hans mormor och morfar på Bernhardsgatan 12. Kvar blev en barndom han aldrig riktigt lämnade bakom sig. För resten av livet målade han den, om och om igen, som om han genom penseln försökte förstå tidens gång och varför han aldrig fick säga adjö till sin morfar. Samma ljus föll gång på gång över en stad han hade valt bort men aldrig slutade måla.Jag tittade på människorna omkring mig och försökte hitta likheter. Undrade om de kände igen mig, om de såg att jag var en av dem. Jag granskade deras höga kindben, deras små näsor som för tankarna till Tove Jansson, och frågade mig själv om jag såg ut som dem. Men nej, Jag är något annat. Jag stod framför tavlorna på konstmuseet Ateneum, Som är Finlands mest kända konstmuseum. Ateneum är också en av stadens mest betydelsefulla historiska byggnader. AteneumMuseet ligger mitt i centrum, mittemot centralstationen på Kaivokatu. Vincent Van GoghDär finns konst från 1700-talet fram till modern tid. På väggarna finns välkända namn som Cézanne, Modigliani och Van Gogh, och där finns mina släktingars namn på små skyltar bredvid deras tavlor. Jag stod framför tavlorna på konstmuseet Alvar Cawén Som om konsten var familjens sätt att stanna kvar i staden även när människorna själva flyttade eller dog. Mina släktingar i böckerna på Ateneum Jag drack en kaffe på Café Aalto i Akademiska bokhandeln, som legat där längs Esplanaden sedan huset ritades av Alvar Aalto och stod klart 1969. cafe AaltoJag och min chef på Panos hade möte med Stockmann, det anrika varuhuset dit pappa gick som pojke för att få en ny vinterrock och halsduk. Det anrika varuhuset Stockmann Den gamla saluhallenJag promenade esplanaden ner till gamla Saluhallen nere vid kajen, dit han gick med sin morfar och köpte ost och korv, kanske en sådan eftermiddag som denna. På Salutorget utanför köpte jag ärtskidor, precis som vi gjorde när vi besökte som barn. Ravintola KappeliJag åt på Kappelli, den fina trädgårdsrestaurangen som ligger i Esplanadparken, funderade på vad han skulle valt för mat om han var där med mig, eller när han var där som barn med sina morföräldrar..? Jag åt middag på KappeliJag drack cremant och åt kyckling med purjolök. Är inte purjolök väldigt finskt? Hursomhelst jag läser en bok som heter De förlorade minnenas ö, av Yoko Ogawa passande titel och otroligt bra bok, rekommenderar. KappeliJag gick till Bernhardsgatan 12, i hörnet med Fabiansgatan, huset pappa växte upp i. Jag såg upp mot andra våningen, våningen med fönstret med burspråk, där först min farmor och sedan pappa växte upp. Senare bodde farmor på våningen över, den som tillhörde Ragni Cawén, konstnären som var farmors moster, hon hade sin ateljé högst upp i huset. Mommi, pappas mormor, hade ett visningsrum för dukningar där, hon var inredningsarkitekt utbildad i Dresden. Bernhardsgatan 12Det gula huset målade han av, om och om igen, som om han aldrig riktigt rest därifrån utan bara flyttat kroppen och lämnat resten kvar. Jag tog i handtaget, jag vet att han öppnat dörren med det så många gånger under sin barndom. Dörren, hans dörrUnder resan frågade jag mig själv om och om igen. Gick han här? Var detta hans väg till skolan? Brukade han titta på det här huset och beundra dess fasad? Var det här han blev jagad av några busar? Brukade han gå till det här konditoriet och fika? Satt han på den här bänken? Det blev en påminnelse om att om du har dina föräldrar kvar, be dem berätta, allt du kan tänka dig. Plötsligt har du ingen kvar att fråga. Mitt soundtrack Jag citerar Kjell Vestö ur boken Drakarna över Helsingfors ”Det är just det livet gör med ossDet glömmer ossVi inbillar oss att vi gör ett djupt intryck på andra människor Vi inbillar oss att vi lämnar avtryck på de platser där vi vistas Men så är det inte Har vi tur finns det en handfull människor som minns oss så länge de lever Har vi ännu mer tur är det med värme de tänker på oss inte med bitterhetMen platserna, orterna De är känslolösa De lever bara i nuet”Pappa levde sjutton år i Helsingfors, men det finns inga avtryck av honom i staden. Själv levde jag nästan tio år i London, och London minns inte mig. Jag tänker på hur livet rinner som vatten ur våra kupade händer, oavsett hur länge vi stannar någonstans.
