Jag har alltid fascinerats av rep – hur de kan formas, vridas och bindas till något funktionellt och samtidigt så vackert. Det finns något ursprungligt i ett rep, i dess enkelhet och styrka, i hur fibrerna samlas till en linje som bär, håller, förbinder. När jag bodde i London brukade jag gå till en liten butik i Covent Garden som sålde rep och tampar i alla möjliga färger och tjocklekar. Hyllor fyllda av rullar i hampa, bomull och färgad nylon. Jag minns doften av sisal och hampa, hur jag gick runt och klämde, kände, och ofta köpte med mig några meter bara för att ha – materialet väckte en lust att skapa, att knyta, att hålla fast vid något. Färgglada rep gör knutarna levande,känns som mode. Nu, många år senare, har repet återvänt. Jag fotograferar knopar – enkla, dubbla, hårt dragna eller löst bundna. De är som små skulpturer i sig själva. Kanske är det därför jag älskar att gå runt bland båtarna här på ön nu under hösten, när de står på land. Allt är stilla. Rep hänger löst mot marken, linor ligger i små högar av salt och tid. Hösten på ön har ett eget tempo, en stillhet. Luften är klar, havet mörkt. Det finns något nästan melankoliskt i synen av en båt som vilar. Jag dras till detaljerna – till repen som dragits över presseningar, rostiga tampar och nötta knopar som bär spår av sommarens värme. Färgen spelar en viktig roll; ett rosa rep får en annan energi än ett grått eller sandfärgat, ett turkost en annan rytm än ett rött. Jag älskar särskilt de färgglada repen, de som ser nästan artificiella ut – neongröna, turkosa, orangeröda Jag dras till detaljerna – till repen som dragits över presseningarKnuten återkommer också ständigt i modevärlden. Från Loewe och deras knutna läderdetaljer till draperade knutna plagg hos The Row och Issey Miyake, används den som en gest av enkelhet – att skapa form utan sömmar. Knuten har blivit en symbol för hantverk, något spontant men samtidigt medvetet. En av mina skulpturer som hänger med rep från taket Denna lek med material och form påminner mig om den peruanska konstnären Jorge Eduardo Eielson, vars textila och konceptuella verk ofta leker med tyg, knutar och strukturer som sträcks och tvinnas. Jorge Eduardo EielsonHos honom blir linjer och repetition nästan som ett språk, ett sätt att uttrycka idéer och känslor genom materialets egna rytmer. Jorge Eduardo EielsonFör mig handlar det också om att knyta samman fragment – minnen av det som var, med det som är. Att ha något fast att hålla i Jorge Eduardo EielsonRepens knutar symboliserar kanske det jag själv söker: balansen mellan att hålla fast och att släppa taget.
